Flygande Gurka

Biblioteket är inte roligt halv fem på morgonen. Men jag har lämnat in min inlämningsuppgift nu.

Idag är det en fantastiskt vacker vårdag i Glasgow. Tyvärr håller jag på att tvätta och fixa eftersom jag åker hem imorgon. Men jag ser fram emot att komma hem! Hur är vädret hemma? Vinterkappa eller skinnjacka?

Ikväll ska jag se Amateur Transplants, det ska bli roligt. Jag har lite bråttom nu. Vi ses imorgon/helgen/snart!! Yay!!!

Idag hade jag mock OSCE (Objective Structed Clinical Examination), alltså ett kliniskt prov som inte räknades utan bara är till för att vi ska fått prova på det inför andra, tredje och femte årens riktiga prov. Det var kul.

En visselpipa tjuter, sju dörrar öppnas samtidigt på båda sidor korridoren. På andra sidan huset öppnas sju dörrar till, vi är tre grupper som kör samtidigt. Inom grupperna tursas vi studenter om att vara patienter, examiners och studenter (fast vissa stationer har lärare med, och på en riktig OSCE har alla det). Min första station är att undersöka övre extremiteternas leder. Det är lugnt, vid det här laget har jag sett folk ge sig på den här stationen fjorton gånger - jag har suttit fast på ledrörelser i 1,5 timme.

Fem minuter, alarmet ljuder, en minut tills nästa station. Etik, för många frågor, fem minuter har gått och jag har inte hunnit summera. En minut, nästa station. Hjärt-och-lung-räddning, glömmer ringa ambulansen men annars går det rätt bra. Fem minuter, en minut tills nästa, dags för intramuskulär injektion. En från min PBL-grupp sitter med en bit låtsasarm på armen och det ligger en låtsasrumpa på en stol. Dosen är 1 ml, det är armen som gäller, jag har blivit varnad av kursare att inte bli lurad av låtsasrumpan. Fem minuter, hinner precis, nästa station, ...handtvättning?

Fem minuter, massa tid och tvål, min "examiner" viker en origamifågel av mitt mark sheet, den är fin. En minut, nästa station är längst ner i korridoren, raska steg. Anamnes, fem minuter, fick med det mesta, okej, en minut, nästa station, blodprov, äh skit, där rök mitt godkänt-på-alla-stationerna. Himla dockarm.

Bra träning, kul att köra ett låtsasprov sådär. Nu är det bara community diagnosis som ska bli färdigt tills torsdag och sen ska jag hem!

Vad gör en grupp läkarstudenter för att roa sig en söndageftermiddag? Äter choklad och övar blodtryckstagning och ledrörelser. Jag tror jag ska köpa en sphygomomanometer så jag också kan öva på folk. Claire har köpt en blommig, den är väldigt söt.

För övrigt så är nagellacksborttagning den utvalda metoden för att få bort den gröna färgen från vår korridorsvägg.  Synd bara att färgen på väggen försvinner också.

Och den senaste utvecklingen i mitt dialektmysterium är att någon i fredags tyckte jag lät sydafrikansk.

...ligger det en massa trasig potatis i korridoren och utanför min dörr, och varför har någon skrivit med grön whiteboardpenna på vår korridorsvägg? Jag är säker på att det inte var så det var menat att man skulle fira St Patrick's Day.

Jag skrev precis ett rätt negativt blogginlägg och det är ju negativt, så jag tänkte blogga om något lite mer intressant också, nämligen dialekter.

När jag och Jojo var i London trodde folk att jag var skotte. Och det tog en stund innan jag kunde ha en vettig konversation med Romeo och Mike eftersom de var så roade av hur annorlunda jag lät. Hm. Antagligen vet Londonbor bara inte hur skottar verkligen låter.

Men okej, jag får nog erkänna att jag låter rätt konstigt nuförtiden i alla fall. När jag var iväg med mountain medicine-klubben blev jag frågad om jag var från Kanada, Skandinavien, Irland, Skottland och Wales. Det var dessutom en walsare som frågade mig om jag också kom från Wales. Himla konstigt. Folk trodde jag kom från så många olika ställen under den helgen att det nästan blev ett skämt och folk började skratta när någon gissade var jag kom ifrån.

Jag tror jag blir väldigt påverkad av dialekter runt omkring mig, typ dialektkameleont. Folk tror ofta jag är från Irland när jag umgåtts en del med Claire till exempel. Och i söndags gick jag till en kyrka där jag pratade lite med en amerikan innan jag gick och satte mig ner. När en tjej jag satt bredvid fick höra att jag kom från Sverige en stund senare utbrast hon "det skulle jag aldrig gissat! Hade du inte sagt något hade jag nog trott du var amerikan eller nåt!" Och där satt jag och trodde jag typ lät lite svenskskotsk.

Tänk om jag kunde byta dialketer sådär medvetet, det skulle va kul.

Jag har inget trevligt att blogga om idag. Jag har varit rätt arg igår och idag och det är inte riktigt passande att skriva varför på en öppen blogg. Men det är konstigt det där att vara arg, jag känner inte riktigt igen det, jag tror inte jag har varit arg särskilt ofta, och aldrig särskilt länge. Det var väldigt ovant. Onödigt slöseri med energi dock, inte alls konstruktivt. Jag är glad att jag inte brukar bli arg. Men jag är inte arg längre så det är bra.

Okej. Nu började min granne och hans kompisar skrika "BIG TITS AND VODKA" om och om igen och banka på korridorens väggar. Det är St Patrick's Day och alla ska ut. Inte jag, jag har muntlig presentation på morgonen imorgon. oihaiwonkdaklwngfpiwaolknfs,z

Fortfarande inte arg, sånt är mest irriterande, men finns det nån forskning om möjligheter för människor att gå i ide? Typ ett par dagar eller nåt? Gärna med intensiv chokladdiet innan? Inte? Nähä.

Jag åt precis en hamburgare med kyckling, bacon, brieost och tranbärssylt. Den var jätte, jättegod. Det finns ett ställe i närheten av skolan som gör typ världens bästa och konstigaste hamburgare. Vi var några som precis gick dit efter att ha spenderat sjuttioelva timmar på att göra vår gruppresentation inför fredag. Generellt har det funkat bra med gruppen men det har varit lite frusterande och framförallt idag var jag jättefrustrerad så hamburgaren var väldigt bra.

Som läkarstudent i Storbritannien har jag, som de flesta andra, gått med i BMA, British Medical Association, typ läkarförbundet. Det innebär bland annat vissa rabatter, en tidning i brevlådan en gång i månaden etc. Så det brukar ju vara en positiv grej. Idag fick jag ett mejl som började såhär:

Dear Member

Are you delighted that the Public Sector is being made to pay, unfairly, for other peoples' mistakes?
Are you delighted with the increase in taxation policies?
Are you happy that your Pensions are under attack?
Are you impressed with appraisal and revalidation?

If any of these areas cause you concern then I have the perfect remedy – MEMBERSHIP OF THE BMA GOLF CLUB.

Nä, jag skojar inte.

Solen skiner, vår förra inlämningsuppgift gick bra, mitt typ utvecklingssamtal med min PBL-facilitator var väldigt positivt och när jag var i närheten av cafeterian fick en av de som jobbar där syn på mig och sa glatt "Alex! Dig har jag inte sett på jättelänge! Hur är det med dig? Jag tänkte precis på att du inte varit på att du inte varit här på ett tag och så dyker du upp!"

Jag tror världen gillar mig idag. Jag gillar världen i alla fall. Nu ska jag ta tag i mig själv och plugga, det gick inte så bra med det igår. Dessutom är det jobbigt att blogga i biblioteket, inget svenskt tangentbord.

Vår skoluppgift just nu heter Community Diagnosis och handlar om att ta reda på saker om ett visst område och vad de har för hälsoproblem, vad det beror på och vad man kan göra för att förbättra hälsan i det området. På fredag håller vi gruppresentationer och nästa vecka ska vi lämna in en individuell skriftlig rapport.

Min grupp är ute där vi varit innan, i Possilpark, ett av Glasgows och Storbritanniens värsta områden (och det är inte en överdrift). Området växte fram i slutet av 1800-talet när det öppnades stora fabriker där. I många år var det ett bra område, fullt av industriarbetare.

Possilpark på 30-talet, när det fortfarande fanns grönsaksaffärer, fiskhandlare etc. på Saracen Street

När fabrikerna las ner på 60-talet så började det gå utför. Arbetslöshet och desperation ledde till omfattande heroinhandel på 80-talet och framåt. De fina bostadshusen som byggts i början av 1900-talet stod kvar, knappt renoverade sen dess.

Många hus har rivits den senaste tiden, det byggs rätt mycket nytt och det finns mycket sjukvård och möjligheter till hjälp i Possilpark. De flesta utnyttjar inte den hjälp som går att få.

Det verkar som att många är unga, arbetslösa föräldrar vars egna föräldrar också var unga och arbetslösa. De flesta hälsoproblemen har sina rötter i droger, alkohol och rökning. Huvudgatan, Saracen Street, är full av vadslagningsställen, snabbmatsrestauranger och en-punds-affärer.

Saracen Street


Saracen Street


Saracen Street


Böcker om att söka jobb på Possilparks bibliotek

Vi gick runt i Possilpark, på Saracen Street, biblioteket och ett par gator iväg. Såg någon som stod upptryckt mot en vägg och kroppsvisiterades. Vet inte om det var civilklädda poliser eller gängrelaterat. Det här var halv två en tisdagseftermiddag.


Possilpark


Possilpark Community Centre

De försökte bygga en lekplats men den vandaliserades innan den öppnade. Subway vandaliserades så att det fick stänga.

Subway på Saracen Street

Vad kan man göra? Vi intervjuade en sjuksköterska som gör hembesök hos nyblivna föräldrar som sa att man bara får fortsätta försöka. Fortsätta försöka och försöka få folk att utnyttja den hjälp som finns att få. Hon sa också att hon inte kände sig otrygg i området och att hon träffat många fantastiska familjer. Det är lätt att döma folk som bor i såna här områden. Och det gör det inte bättre, det går inte att hjälpa nån om man inte tror att de kan hjälpa sig själva också.

Okej, en bilförsäkringsreklam som börjar med att prata om ätbara paraply? Konstigaste jag hört idag. Lollybrolly.

I alla fall så tänkte jag berätta om scrub crawl eftersom jag inte gjort det innan.

Pub crawl: pubrunda.
Sub crawl: pub runda där man åker runt i Glasgows tunnelbana (som går i en cirkel, medurs eller moturs) och går av på alla (eller nästan alla) stationerna och går till närmaste puben.
Scrub crawl/scrubby: sub crawl fast alla är klädda i scrubs (och pluggar antagligen något sjukvårdsrelaterat).

Kvällen innan London var jag på ett scrub crawl. Det var roligt, vi sjöng bl.a. karaoke på en pub, lekte på en lekplats och gjorde en mänsklig pyramid i centrala Glasgow innan vi hamnade på en klubb. Vi var indelade i grupper eftersom vi hade blivit utslängda från tunnelbanan om vi försökt åka allihop samtidigt. Jag var med i grupp 1 som var framme på klubben först och där så pass tidigt att dansgolvet var helt tomt. Jag, Claire och en kanadensare tog över hela dansgolvet och knäppdansade. Det var skitkul. Sen dök fler och fler upp och hängde på.


Karaoke nånstans i södra Glasgow



Mänsklig pyramid som börjar falla ihop. Det var lite smått plågsamt.


Knäppdansande

Dagens chock: snö. Nu regnar det. Igen.

Berättade jag att jag var och såg Glasvegas förra veckan? De var jättebra. Ett av mina favoritband, och så spelade de på en av våra student unions... Okej, de är i och för sig från Glasgow men ändå.


För övrigt är jag hemma om två veckor, ska bli jättemysigt!! Saknar alla!

Igårkväll var jag ute utan att dricka någon alkohol. Jag var på en grej med medicinska föreningen och sen ingick inträde till GUU, en av våra student unions. Folk blir alltid skitfulla på såna kvällar - första gratis cider/öl med medicinska föreningen och sen billiga drinkar på GUU... Men jag hade kul ändå, faktum var att det kändes som jag hade ovanligt mycket energi att dansa galet. Jag vet inte om det var för att jag var utvilad eller nykter eller både och men jag hade kul, spenderade inte en massa pengar och mår bra idag. Skitbra ju.

För övrigt så har jag hört flera de senaste dagarna prata om vad de avstår från under fastan. Det verkar mycket vanligare att fasta här. Intressant. Oväntat. Känns bra.

Idag börjar fastan. Jag avstår från alkohol det här året. Det känns bra. Som jag ser det handlar fastan om att avstå från något för att ge pengarna man skulle spenderat på det man avstår ifrån till välgörenhet, för att utmana sig själv och för att påminna sig själv om vissa saker som är viktiga och viktiga att tänka på.

Första året på universitetet är nog inte det lättaste tillfället att avstå från alkohol och det ska bli intressant. Jag är rätt trött på att festa just nu i vilket fall som, åtminstone på att klubba. Jag undrar hur folk kommer reagera och om det kommer vara jobbigt. Förhoppningsvis är det det inte, jag drack ju inte alkohol innan jag var arton och jag har varit på fester utan att dricka förr, senast igår när jag bara inte kände för det.

Det som är mest synd är faktiskt att jag inte kan ta ett glas vin med folk när jag är hemma på lovet, det är det enda jag skulle känna mig sugen på just nu och mest bara för att det är mysigt.

Jag har egentligen inte jättemycket att säga om helgen. Det var fint och jag lärde mig första hjälpen-saker och träffade trevliga människor. Det var roligt att öva första hjälpen-scenarios, framförallt när en hade slängt sig i floden och vi helt enkelt skulle fixa situationen och se till att han inte blev nedkyld. I de andra tre fallen övade vi på varandra, typ på att sätta nackkrage och sånt. Det var också en väldigt underlig känsla att ligga på rygg vid ett vattenfall i en Mordor-lik ravin och få sitt lårben spjälkat.


Mountain medics ute på vift.


Fantastisk natur. Den kändes svår att fånga på bild.


På toppen av the Cheviot var det isigt och frostigt, i dalen rätt så varmt.


På toppen.



Vi besteg kullen till höger, tog oss runt till där vi är på bilden och sen runt till kullen rakt fram på bilden. Det var en fin vandring.


Gränsen mellan England och Skottland.

I helgen bodde vi i det lilla vita huset som vagt syns i mitten av den här bilden:


I söndags besteg vi The Cheviot, den högsta kullen bland Cheviot Hills. Det var jättefint. Jag hinner inte berätta mer just nu men återkommer.


Jag (mitten) och två typer från Newcastle

Lite över nio och jag är helt slut. Vi satt och sov på tåget. Och stank. Var ute och gick hela dagen idag. Jättefint. Cheviot Hills är jättevackra. Insåg precis att alla husen på Murano är döpta efter områden med kullar, huset mitt emot mig heter t.ex. Cheviot.

I alla fall så har jag varit i norra England i två dagar med mountain medicine-föreningen. Med norra England menar jag så pass långt norr ut att vi klättrade över ett staket och hamnade i Skottland vid ett tillfälle.

Har lekt första hjälpen och vandrat tillsammans med läkarstudenter från Glasgow och Newcastle. Det har varit roligt. Jag ska duscha nu.

Oj, förlåt, jag har varit jättedålig på att blogga den senaste veckan. Har hittat på väldigt mycket och varit väldigt förkyld sen så det har bara inte blivit. Nästa vecka kommer jag ha hur mycket som helst att berätta om! Jag kan börja med att berätta om London nu.

Det började med att jag var på ett scrub crawl kvällen innan. Jag ska berätta om det i ett senare inlägg men det innebar i vilket fall som att jag hade sovit fyra timmar natten innan London. Men det var lugnt för jag var pepp och jag drack kaffe.

Först flög jag från Glasgow Prestwick (som inte alls ligger särskilt nära Glasgow) till Stansted. Jag var jättepepp och tyckte det var hur coolt som helst att jag var på väg till London för en helg. Tog bussen från Stansted och såg en massa fina grejer genom fönstret. Först försökte jag vara cool och inte fota genom fönstret. Vi hann åka förbi Tower of London och en del av Themsen och sen funkade det inte längre.






När jag nådde höjden av min ocoolhet försökte jag fota mig själv med London i bakgrunden. Det blev mest asfalt.

Sen kom jag till Victoria Station. Min och Jojos kompis Mike, som vi träffade på Nya Zeeland (se bild nedan för ett kärt minne från en utklädnadskväll när killarna var kvinnliga prostituerade och tjejerna manliga mördare) hade gett oss mycket detajlerade vägbeskrivningar och instruktioner om hur vi skulle mötas så jag och Jojo hittade varandra på ett Starbucks.



Jag kom först och eftersom jag inte hade sovit mycket köpte jag kaffe. Kaffet visade sig vara längre än mitt huvud.


Sen kom Johanna. Jag ville dokumentera att hon kommit men hon var och köpte kaffe så det blev en bild på hennes tröja och väska. Det var lite sorgligt.


Såhär glada var vi att träffas:


Victoria Station såg London-igt ut.


Vi hittade Buckingham Palace.


Sen tog vi tunnelbanan till Clapham, där vår kompis Romeo bor. Victoria Station i rusningstrafik innebar mycket folk. Jag hade börjat tycka att jag började bli storstadsmänniska i Glasgow men på Victoria Station kände jag mig mer som en lantis än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag och Jojo bara tittade på varandra med uppspärrade ögon, det var så mycket folk överallt!!!

Vi hittade Romeo, åt mat och gick till puben. Romeo är magiker och visade oss ett par trick. Han var duktig, vi fattade ingenting.


Vi hade en väldigt trevlig kväll med Romeo, Mike, Mikes tvillingbror och ett par till trevliga typer.


Sen hamnade vi hemma hos Mikes tvillingbror mitt i natten och pratade om folkmord.

På lördagen gick vi bl.a. till British Museum. Jag och Jojo var jättefascinerade av mumierna, killarna var inte riktigt lika fascinerade. Sen försökte vi hitta Gandalf.


På lördagen träffade vi också lite andra som vi rest med på Nya Zeeland, bl.a. en tjej som bor i Edinburgh som jag inte träffat sen jag flyttade hit. Himla dåligt, jag får ta och åka över nån dag.

På kvällen mådde inte Jojo bra, vilket var väldigt synd. Vi stack tillbaka med Romeo och Romeos lägenhetskompis hade födelsedagsfest som han och jag hamnade på. Helt plötsligt stod jag i ett kök med typ sju personer som pratade grekiska. Jag var väldigt förvirrad innan jag insåg att lägenhetskompisen var grek. Det var en väldigt kul kväll. Jag pratade mest med Romeo och hans sydafrikanska grannar.

Clapham är trevligt.

I söndags var vi på en marknad som Jojo kände till. Det var en fantastisk marknad, jag hade kunnat spendera en hel dag där, måste tillbaka nån gång.

På vägen hem blev jag strandad i Paisley ett tag. Paisley är ett av de mer otrevliga ställena i Skottland. Jag var inte glad. Taxin var dyr.

Men det var en sjukt bra helg, jättekul att umgås med Jojo igen och att träffa folk från resan.

Ikväll ska jag till England igen men till några berg i norra England. Jag är pepp. Ipren, nässpray, vandringskängor och regnjacka. Jag hör av mig efter helgen.