Flygande Gurka

Resans bästa bild:


Någonstans ovanför Zakopane


Vi åt på en restaurang/pub där vi satt i en släde och det hängde vaggor från taket.


(bild snodd av Meng)



Dagen efter gick vi runt i Zakopane. Vi hade tänkt gå i affärer och på museum men det var nån polsk/katolsk högtid så det gick inte riktigt. Men vi gick runt ändå. Jag och Meng hade väldigt kul i en polsk bokaffär. Sen tittade vi på en teater (alltså, inte en pjäs utan en byggnad, utifrån) och sen tappade Alex bort Zakopane när vi var i Zakopane.

Vid det här laget hade benen typ ingen energi längre och jag insåg att jag hade fått vader av sten.

Sen åkte vi till vackra Krakow.





(bilder snodda av Meng)

Riktigt fina, redigerade bilder från resan finns på Alex blogg och flickr.

Dagen efter Kasprowy Wierche var Alex jätteförkyld och skulle dessutom träffa lite släkt och familj så jag och Meng åkte till Dolina Chochołowska själva. Det började med att vi hyrde cyklar och cyklade längs den fina dalen.

"Vad skönt att göra något lugnt idag" sa Meng, eftersom vi vandrat tre dagar i sträck.

'

Vi lämnade cyklarna, gick den sista biten in i dalen, åt lunch och äppelkaka...



..och bestämde oss för att bestiga ett berg för typ, varför inte? Jag ska inte ljuga, det var jättejobbigt, men det var jättefint så det var lugnt.


Den här vägen går mellan två bergstoppar på gränsen mellan Polen och Slovakien. Vi insåg att vi hade vandrat in i Slovakien.


Varför folk alltid får med fula random detaljer som stolpar på gruppbilder är en evig fråga.

(bild snodd av Meng)


Dagens bästa sms:
Jag till Alex: Oops, Slovakien
Meng till Alex: Oops, bergspass
Alex till Meng: Okej, jag väntar på flamingo

Vi tänkte ta en annan väg ner för berget, som i princip följde gränsen mellan Polen och Slovakien. Det visade sig att den verkligen gick rakt ner för berget. Det var brant och stenigt. Meng trodde att vi skulle dö och att Robert Frost var dum som tog "the road less travelled by" och att han säkert dog för att han "made a huge mistake". Jag tyckte det var en kul väg.



(bild snodd av Meng)

Sen hittade vi en väg som ledde oss tillbaka in i Polen och Dolina Chocholowska.




Vi kom tillbaka till Zakopane, hittade Alex och åt lody (även kallat "glass" men det är inte lika roligt).


Sen åkte vi upp och tittade på utsikten över Zakopane men det får ett eget inlägg för det här blir jättelångt.

Kasprowy Wierche är ett fantastiskt fint ställe. Vi åkte linbanan upp och sen kunde man gå antingen åt höger eller vänster och åt båda hållen gick man längs bergsryggen. Vi gick en bit åt båda hållen och det var otroligt vackert överallt. Det är ett sånt ställe där de flesta bilder blir rätt bra för naturen är helt enkelt så pass fotogenisk.


Linbanan


(snodd från Alex)





När vi gick åt andra hållet så började molnen komma farande!



(snodd från Alex)



Det var häftigt med molnen, på vissa ställen såg det ut som man dragit ner en gardin och på andra ställen såg det ut ungefär som om stora bitar sockervadd kom flygande.

Morskie Oko är en fantastiskt vacker sjö uppe i Tatrabergen. Andra dagen i Zakopane hade vi bestämt oss för att åka dit. Det regnade lite på morgonen men vi hade bestämt oss för att åka dit så det gjorde vi.

När vi kommit fram med bussen så tog vi häst och vagn en bra bit istället för att gå ett par timmar. Meng och Alex satt och berättade spökhistorier på vägen. Det var något väldigt absurt och random med att sitta på en hästkärra i regnet mitt i bergen nånstans i Polen.


(Bild snodd från Alex)

En kort promenad senare var vi framme vid Morskie Oko:

(Bilden har ett konstigt format eftersom den är beskuren eftersom han som tog den lyckades sätta fingret framför vänstra hörnet trots att bilden togs med en systemkamera med stort objektiv och motsolsskydd!!!)

Det gick en vacker stig runt sjön.



(peppbild på Alex snodd från den andra Alex)

Vi gjorde en avstickare upp till Black Lake.


(bild snodd av Alex)


Det var en svårfotad sjö.


Meng, Alex and the ponchoman


"Noooo, don't steal my camera!!"


Morskie Oko sett från ovan, där vattenfallet börjar.



(nedersta bilden snodd från Alex)



När vi kom ner och fortsatte gå runt sjön så stötte vi på en av våra rumskamrater från Flamingo Hostel. Det var en galen fransman med en tescopåse. Vi adopterade honom och gav oss ut på nya äventyr.

På kartan fanns det en blå stig som gick till Five Lakes Valley. DET FANNS INGET BERG PÅ KARTAN. Tillsammans med fransmannen och hans tescopåse vandrade vi uppåt utan att förstå bättre. DET FANNS JU INGET BERG PÅ KARTAN. (och att det gick stadigt uppåt gjorde oss inte särskilt misstänksamma). Men utsikten var fantastisk.





Här trodde vi att vi hade kommit till den sista biten av stigningen...


...det hade vi verkligen inte.


När vi väl kommit fram var utsikten fantastisk!

Stigen vi kommit från (till höger) och dalen vi sen tog tillbaka (i mitten).


Five Lakes Valley.




Sen gick vi ner för en jättebrant stenväg just som det började regna. Väl nere vid sjöarna åt vi mat och tänkte att vi skulle börja gå nere i den platta dalen.



Sen insåg vi att 1. vi hade jättebråttom till sista bussen (vilket fick fransmannen att typ halvspringa ner med oss en bra bit efter sig) och 2. vägen ner var inte alls platt utan började med att klättra ner vid sidan av ett vattenfall.



Vi missade (antagligen) sista bussen men det gick andra (illegala?) bussar, varav en precis när vi kom ner till parkeringen. Så till slut kom vi tillbaka till Zakopane igen, lite zombieaktiga men hyfsat vid liv. Det var en fantastisk dag (sånär som på att Alex inte hade känsel i sina tår på ett tag efteråt).

Det började med att det regnade. Eftersom det regnade så åkte vi till Dolina Koscieliska, en fin dal som gjorde sig bra även i regnet. Det började med en lugn promenad i dalen.




(nedersta bilden snodd av Alex)

Sen tänkte vi gå och kolla på en grotta. Stigen var markerad gul, vilket vi, i alla fall jag och Meng, trodde betydde "lätt".

Stigen började bli aningens stenig och ravin-ig... Det konstaterades att det kanske skulle sluta med "I have made a huge mistake".





Sen kom en lång stege, lite klippor och efter lite klättring satt vi i en grottöppning och åt kex.

(bild snodd av Alex)



Grottan var 26 meter lång och med mobilficklampor gick det att få tillräckligt med ljus för att ta sig igenom den. Vad ingen hade sagt var dock att den även lutade uppåt så man var tvungen att klättra upp med hjälp av en kedja och ofta helt enkelt dra sig upp.


(Bild snodd av Alex)



Till slut kom vi ut ur grottan (som tydligen heter Drakgrottan) aningens leriga och började gå i skogen.



Jag tyckte att Alex och Meng såg för opepp ut på den här bilden och tyckte de skulle se gladare ut över att vi var på ett så fint ställe...





....

Ja, och sen kom vi ut i dalen igen.







När vi kom tillbaka skedde en incident som involverade en Alex som inte är jag, ett lås och en inte-särskilt-vass fil.

Det var en kul första dag i Zakopane.

Nu är jag, Meng och Alex tillbaka från Polen. Det har varit en jättebra vecka! Nu är jag dock trött och förkyld och pallar inte skriva så mycket om vad vi har gjort. Här är ett par fina gruppbilder från Morskie Oko och Kaprowy Wierche så länge:

Oj, det blev inget bloggat alls sen föräldrarna och jag åkte ut till Islay och Jura. Men nu har jag och mamma kommit hem (och pappa åkt på konferans) till ett soligt och somrigt Lund - härligt!

Islay och Jura var fantastiskt vackra öar och vi fick köpa en extra väska till pappas whisky. Nu är det uppackning och studentfest som gäller, och så får jag väcka liv i mitt svenska mobilnummer igen. Och så är jag väldigt pepp på att träffa alla härhemma!

Lite över nio och jag är helt slut. Vi satt och sov på tåget. Och stank. Var ute och gick hela dagen idag. Jättefint. Cheviot Hills är jättevackra. Insåg precis att alla husen på Murano är döpta efter områden med kullar, huset mitt emot mig heter t.ex. Cheviot.

I alla fall så har jag varit i norra England i två dagar med mountain medicine-föreningen. Med norra England menar jag så pass långt norr ut att vi klättrade över ett staket och hamnade i Skottland vid ett tillfälle.

Har lekt första hjälpen och vandrat tillsammans med läkarstudenter från Glasgow och Newcastle. Det har varit roligt. Jag ska duscha nu.

Oj, förlåt, jag har varit jättedålig på att blogga den senaste veckan. Har hittat på väldigt mycket och varit väldigt förkyld sen så det har bara inte blivit. Nästa vecka kommer jag ha hur mycket som helst att berätta om! Jag kan börja med att berätta om London nu.

Det började med att jag var på ett scrub crawl kvällen innan. Jag ska berätta om det i ett senare inlägg men det innebar i vilket fall som att jag hade sovit fyra timmar natten innan London. Men det var lugnt för jag var pepp och jag drack kaffe.

Först flög jag från Glasgow Prestwick (som inte alls ligger särskilt nära Glasgow) till Stansted. Jag var jättepepp och tyckte det var hur coolt som helst att jag var på väg till London för en helg. Tog bussen från Stansted och såg en massa fina grejer genom fönstret. Först försökte jag vara cool och inte fota genom fönstret. Vi hann åka förbi Tower of London och en del av Themsen och sen funkade det inte längre.






När jag nådde höjden av min ocoolhet försökte jag fota mig själv med London i bakgrunden. Det blev mest asfalt.

Sen kom jag till Victoria Station. Min och Jojos kompis Mike, som vi träffade på Nya Zeeland (se bild nedan för ett kärt minne från en utklädnadskväll när killarna var kvinnliga prostituerade och tjejerna manliga mördare) hade gett oss mycket detajlerade vägbeskrivningar och instruktioner om hur vi skulle mötas så jag och Jojo hittade varandra på ett Starbucks.



Jag kom först och eftersom jag inte hade sovit mycket köpte jag kaffe. Kaffet visade sig vara längre än mitt huvud.


Sen kom Johanna. Jag ville dokumentera att hon kommit men hon var och köpte kaffe så det blev en bild på hennes tröja och väska. Det var lite sorgligt.


Såhär glada var vi att träffas:


Victoria Station såg London-igt ut.


Vi hittade Buckingham Palace.


Sen tog vi tunnelbanan till Clapham, där vår kompis Romeo bor. Victoria Station i rusningstrafik innebar mycket folk. Jag hade börjat tycka att jag började bli storstadsmänniska i Glasgow men på Victoria Station kände jag mig mer som en lantis än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag och Jojo bara tittade på varandra med uppspärrade ögon, det var så mycket folk överallt!!!

Vi hittade Romeo, åt mat och gick till puben. Romeo är magiker och visade oss ett par trick. Han var duktig, vi fattade ingenting.


Vi hade en väldigt trevlig kväll med Romeo, Mike, Mikes tvillingbror och ett par till trevliga typer.


Sen hamnade vi hemma hos Mikes tvillingbror mitt i natten och pratade om folkmord.

På lördagen gick vi bl.a. till British Museum. Jag och Jojo var jättefascinerade av mumierna, killarna var inte riktigt lika fascinerade. Sen försökte vi hitta Gandalf.


På lördagen träffade vi också lite andra som vi rest med på Nya Zeeland, bl.a. en tjej som bor i Edinburgh som jag inte träffat sen jag flyttade hit. Himla dåligt, jag får ta och åka över nån dag.

På kvällen mådde inte Jojo bra, vilket var väldigt synd. Vi stack tillbaka med Romeo och Romeos lägenhetskompis hade födelsedagsfest som han och jag hamnade på. Helt plötsligt stod jag i ett kök med typ sju personer som pratade grekiska. Jag var väldigt förvirrad innan jag insåg att lägenhetskompisen var grek. Det var en väldigt kul kväll. Jag pratade mest med Romeo och hans sydafrikanska grannar.

Clapham är trevligt.

I söndags var vi på en marknad som Jojo kände till. Det var en fantastisk marknad, jag hade kunnat spendera en hel dag där, måste tillbaka nån gång.

På vägen hem blev jag strandad i Paisley ett tag. Paisley är ett av de mer otrevliga ställena i Skottland. Jag var inte glad. Taxin var dyr.

Men det var en sjukt bra helg, jättekul att umgås med Jojo igen och att träffa folk från resan.

Ikväll ska jag till England igen men till några berg i norra England. Jag är pepp. Ipren, nässpray, vandringskängor och regnjacka. Jag hör av mig efter helgen.

Ska strax sticka till London! Johanna och jag ska mötas upp där och bo hos folk vi lärde känna på Nya Zeeland. Blir lite en återträff. Sjukt pepp! Bloggar efter helgen!

Usch, jättehemskt. Christchurch är en trevlig stad. Jag läste om jordbävningen och det fanns en massa bilder. Läskigt att tittade på kollapsade byggnader och inse att vi bodde i den rasade byggnaden rakt fram här. Det var det äckligaste vandrarhemmet jag någonsin bott på men de hade roliga lappar vid diskhon så det var kul att diska i alla fall. Det var första gången vi åkte igenom Christchurch. Andra gången vi var i Christchurch bodde vi vid katedralstorget. Katedralen har kollapsat och människor är fast inuti.

Såhär såg katedralen ut för drygt ett år sedan:


Jag hoppas de kan få ut alla människor från rasmassorna och slipper fler jordbävningar på Nya Zeeland ett tag framöver och kan få ro att bygga upp stan igen. Det är ett fantastiskt land.

Taxi Murano Street - Glasgow International Aiport - 25 minuter
Flyg Glasgow Intl - Köpenhamn - 1 timme 55 minuter
Tåg Köpenhamn - Lund C - 35 minuter
Bil Lund C - hem - 10 minuter
Total restid - 14 timmar

Nu är jag hemma!! Det tog lite tid men vi kom hem!

Klockan ett igår eftermiddag tog vi (jag, Linus, en från Lund som är korridorare med kursare till mig och en dansk korridorare till honom) taxi från Murano Street till Glasgows flygplats. Det första som gick fel var att taxichaffören lyckades låsa sig ute ur sin taxi. Men det var okej, han fick låna en kvast från Hampus korridor och petade på instrumentbrädan genom hålet i glaset där man betalar.

Vi kom till Glasgows flygplats i god tid. Med allt snökaoset den senaste tiden kändes det bäst. Jag fick betala £20 för 2,5kg övervikt i min resväska men var väldigt glad att de inte vägde handbagaget. Anledningen att min stora väska inte var ännu tyngre var att jag hade 18kg i min lilla väska. Julklappar och skolböcker är tunga.

Två timmar innan planet skulle gå var vi igenom säkerhetskontrollen och satt på Wetherspoons och käkade och killarna drack öl. När planet skulle gå började det snöa. Sen slutade det snöa efter tio minuter så det var också lugnt. Det kom ett meddelande om att de höll på att avfrosta planet. Det kom ett till meddelande om att de avfrostade planet. Hmm.

Vi gick på planet. Det var ett litet plan med tretton rader, två säten på ena sidan mittgången och bara ett på den andra. Vi satt på planet en stund. Piloten sa att det tagit lite tid att skotta loss och avfrosta planet eftersom det stått utomhus i Glasgow i några dagar och att det sen haft lite tekniska problem. Vi satt fortfarande på planet men det rörde inte på sig. På en reklamskylt utanför mitt fönster stod det "make it happen", det kändes väldigt retsamt.

De sa att vi hade ett systemfel på planet och att en mekaniker skulle komma. Vi satt på planet en stund till. Mekanikern kom och sa att det krävdes en reservdel. De hittade ingen reservdel så vi skulle få gå av planet och vänta på information. Fyrtio minuter senare släppte de av oss och sa att vi skulle få information tjugo minuter senare. Det lät som att planet skulle bli inställt eller att vi skulle få åka till Edinburgh eller Aberdeen. Vi gick och köpte öl.

Till slut sa de att de skulle skicka ner ett plan från Aberdeen. Vi hade ett par timmar att spendera på flygplatsen och £5 kupong till baren. Vi drack lite till öl. Jag var skitglad - i alla fall skulle vi komma hem och att hänga på flygplatsen ett tag är inte så jobbigt!

Så småningom damp vi ner i Köpenhamn vi ett på morgonen. Nästa tåg gick halv tre så jag och Hampus satt på Kastrups golv ett tag. Till slut kom vi hem till ett snöigt Lund och möttes av mamma och pappa på perrongen. Nu har jag sovit i min egen säng och väckts av två glada föräldrar som sa att sconesen nästan var färdiga. Sen dess har vi bakat lussekatter, jag har tagit en tupplur och nu ska vi klä granen och sen käka grönsaksgratäng. Jag är sjukt glad att vara hemma!! Och imorgon kommer alla kompisar och dyker upp :D

Igår var jag på födelsedagsfest och sen klubb och när vi var inne på klubben började det snöa jättemycket utanför. Nu ligger här ett lager snö. Det är fint. Jag gillar snö, allt är så ljust och fint.


Snöigt Murano Street i morse.

Idag var vi en tio pers (mest irländare) som tog tåget in till Edinburgh Christmas Market. Det kändes väldigt underligt att bara kunna sticka över till Edinburgh för en dag. Jag har varit där två gånger innan, en gång med Meng och Isabella och en gång med mamma. Båda gångerna var jag nog typisk turist men nu stack jag över eftersom jag bor i närheten och jag var med folk som jag känner för att jag bor här. Konstigt, mycket konstigt.

Edinburgh är en väldigt fin stad. Jag pluggar hellre i Glasgow eftersom det känns mindre snobbigt, men det skulle vara intressant att bo i Edinburgh nån gång. Fin stad som sagt. Sjukt mycket folk på marknaden idag dock...!



Snötäckt Edinburgh


Walter Scott Monument och pariserhjul


Snötäckt Edinburgh (slottet är till höger)


Lunch: haggis, neeps and tatties. Det var faktiskt riktigt gott! Trodde inte det skulle vara det eftersom haggis består av malda fårinälvor och är rätt ökänt, men det smakade bra...

När jag kom hem och sa till en korridorare att jag ätit ordentlig haggis så sa han att han fångade en haggis vid Loch Lomond förra veckan och att det var en level 9 haggis som var röd och blinkade och sen dillade han nåt om pokemon och envisades med att Loch Lomond är enda stället att fånga en haggis. Det var lite konstigt.


Christmas market



Edinburgh sett från pariserhjulet (slott till vänster)


Kvällen avslutades med en stund på en pub, restaurang, slänggungor och sen tåget hem. Mycket trevlig dag.

Ibland känns världen väldigt liten. Igår när jag var ute pratade jag med en irländsk kursares flickvän och det visade sig att vi båda kände samma sydafrikanska person. Hon hade vuxit upp med tjejen i Sydafrika och jag träffade henne i Istanbul för två år sedan. Himla underligt.

Under freshers' week hände också något underligt när ett par irländska kursare presenterade mig för sin korridorare.
"Alex, det här är Hampus, han kommer också från Sverige, han kommer från en stad som heter Lund".
Haha, va?

Och egentligen är ju världen inte liten alls, med sex (eller är det sju nu?) miljarder människor och så himla många nya personer man träffar hela tiden. Ibland känns världen kanske lite för stor snarare än liten, lite svår att greppa. Jag tycker det är lite svårt att begripa sig på saker och ting, sociala situationer och sånt, när man inte känner personerna som är inblandade. Man vet inte hur folk kommer uppföra sig riktigt och framförallt vet man inte varför de gör det. Det är intressant men också opraktiskt och lite jobbigt ibland. Men det är ju bra att det finns en så otrolig variation på människor, bara man lär känna några mer på djupet också.