Flygande Gurka

Idag har det varit dimmigt hela dagen. Det låter kanske konstigt men jag blev ganska glad när jag drog undan gardinerna och såg dimman. Det ser häftigt ut med dimma, allt ser så mystigt och spöklikt ut (fast just nu ser jag inte ett skit utanför mitt fönster eftersom det är mörkt och dimmigt).

I slutet av januari firar skottarna Burns' day. Robert Burns är Skottlands nationalpoet. Själv förstår jag inte ett dugg av vad han skriver om, men tydligen ska man fira honom varje år genom att äta dricka whisky och äta haggis (den där konstiga rätten med lungor, lever och hjärta kokta i en magsäck). 

På lördag ska jag därför på medicinska föreningens Burns Supper och om en vecka ska jag hem till en kompis för att äta haggis igen.

Tydligen involverar Burns' day också att läsa Burns "Address to a haggis" högt. P.g.a. titeln drar jag slutsatsen att dikten är skriven till en haggis men jag begriper inte vad det står i den...

Address To A Haggis

Fair fa' your honest, sonsie face,
Great chieftain o' the puddin-race!
Aboon them a' ye tak your place,
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye wordy o' a grace
As lang's my arm.

The groaning trencher there ye fill,
Your hurdies like a distant hill,
Your pin wad help to mend a mill
In time o' need,
While thro' your pores the dews distil
Like amber bead.

His knife see rustic Labour dight,
An' cut you up wi' ready sleight,
Trenching your gushing entrails bright,
Like ony ditch;
And then, O what a glorious sight,
Warm-reekin, rich!

Then, horn for horn,
they stretch an' strive:
Deil tak the hindmost! on they drive,
Till a' their weel-swall'd kytes belyve,
Are bent lyke drums;
Then auld Guidman, maist like to rive,
"Bethankit!" 'hums.

Is there that owre his French ragout
Or olio that wad staw a sow,
Or fricassee wad mak her spew
Wi' perfect sconner,
Looks down wi' sneering, scornfu' view
On sic a dinner?

Poor devil! see him ower his trash,
As feckless as a wither'd rash,
His spindle shank, a guid whip-lash,
His nieve a nit;
Thro' bloody flood or field to dash,
O how unfit!

But mark the Rustic, haggis fed,
The trembling earth resounds his tread.
Clap in his walie nieve a blade,
He'll mak it whissle;
An' legs an' arms, an' heads will sned,
Like taps o' thrissle.

Ye Pow'rs wha mak mankind your care,
And dish them out their bill o' fare,
Auld Scotland wants nae skinking ware
That jaups in luggies;
But, if ye wish her gratefu' prayer,
Gie her a haggis!

Eh.